En dikotomi.

...det sorgligaste med mitt tidigare inlägg (se nedan) är samtidigt det som också innebär hopp för framtiden.

Jag är av den fasta övertygelsen att den som satsar så mycket av sin egen tid som uppdraget som politiker de facto kräver i grunden drivs av en djupt rotat önskan att utföra gott och bidraga till en alltigenom god och positiv utveckling inom det område man valt att verka. I sann demokratisk anda, som det brukar heta.

Sorgligt blir det när man tillåter en sådan drivkraft att förvanskas och omvandlas/förfelas till något annat.När tappade fokusar på målet innebär otydlighet.När målen tillåts helga medlet och man därigenom missar hela poängen - och slutligen oundvikligen målet självt.

Ett hopp blir det dock - den basala grunden finns ju trots allt där.Och i och med detta även grogrunden för förändring, när det andra gucket skalats av.