Debatter!

Ska man tro sammanfattningarna (se ex SvD och DN) efter nattens debatt så går Barack Obama mot valseger i USA den 14/11. John McCain slog ur oppinions-underläge och visst fanns det en lätt frustrerad underton i hans agerande redan i debattens inledning. Debattens vågor gick hetare än tidigare i denna sista verbala uppgörelse. Ekonomin är svårhanterlig för dem båda, och hanteringen av underskottet samt finansiering av diverse reformer lyser med sin frånvaro. En snabbundersökning efter debatten - gjord av CBS- gav vid handen att Obama vunnit debatten med 58% mot 31%, och rimligen dock ligger bra till inför valet. Den sk Bradley-effekten har tidigare fällt mången "säker" vinnare tidigare i amerikanska val, dock skall det denna gång till mer än de gängse 7-8% frånfälle vid valurnorna som brukar anges när man räknar på nämnda fenomen. Jag hoppas starkt på att det amerikanska folket väljer utifrån sin övertygelse och inte beroende på etniskt ursprung eller tradition. Oaktat vem de väljer.

I Sverige har våra egna "giganter" dansat vid upprepade tillfällen denna vecka.Mycket av samma tycker jag dock att det blivit, från båda sidor dessvärre - och debatterna har i rätt hög utsträckning varit upprepande och manifesterat olika sätt att formulera redan kända politiska budskap. Graden av hetta i argumentationen har varierat något, men någon stark, autentisk och visionär glöd tycker jag mig inte ha sett från eg någon av de politiska företrädarna såhär långt. Detta kan dock absolut förklaras med att vårt eget val ligger långt fram i tiden ännu. Och vi befinner oss mitt i en allvarlig och för alla politiker tidskonsumerande kris.

Inför valet 2010 drömmer jag personligen om en mycket kraftigt konstruktiv, modern socialdemokratisk politisk valplattform - där de "gamla" värdegrunderna solidaritet och jämlikhet kompletterats med exempelvis hållbarhet och ansvar. (gemensamt och eget) Dessa grundvärderingar kan tillåtas genomsyra allt och så även omsättas i reella, konkreta och nytänkande förslag till handling - med tidsaxlar, kronor och ören, konsekvenser för samhället och den enskilda individen.

Jag kommer att ha anledning att återvända till dessa tankar framöver.

Blocköverskrid - åsikter smittar inte!

På radion till morgonkaffet hör jag två erfarna politiska digniteter - Ingvar Carlsson (läs hans debattartikel i DN idag) och Bengt Westerberg - som i P1: morgonsändningar diskuterar blocköverskridande ekonomiska lägesdiskussioner med anledning av Fredrik Reinfeldts avvisande uttalanden i DN i frågan igår. Självklart, anser de båda, skall regering och opposition i detta allvarliga finansiella läge inleda gemensamma samtal - om inte annat så för att vara "sampratade" om (läs när) läget ytterligare försämras även i Sverige.(något som sker för varje timme just nu, läste precis här att Volvo varslat ytterligare 3.000 personer)

För att fatta korrekta, väl underbyggda beslut och hålla huvudet kallt i denna strida ström av nya, negativa ekonomiska tillkännagivanden borde samling av trupperna (alla) vara honnörsordet - inte var och en på sin kant? Kärringen mot strömmen - en humoristisk och kompetent politisk bloggare skriver om detta, och jag tycker hon träffar precis huvudet på spiken när hon skriver "vi måste enas, precis som i krisen 1992."

Vad är då alla (både både riksnivå och här lokalt på Värmdö) så rädda för? Varför är samtal över åsiktsblocken så otroligt laddade? Vad tror man sig förlora? Åsikter smittar inte såvitt jag vet, om man inte själv aktivt tillåter det.Det "sämsta" som kan hända genom att man tillåter sig att se på saker ur andras synvinklar är att man berikas av nya insikter och nya möjliga sätt att förhålla sig till och lösa svåra problem...inte så pjåkigt i min bok.

Min käre morfar var folkpartist i själ och hjärta hela sitt liv - men framför allt förordade han samarbete. Det är måhända pragmatiskt - men det är isåfall pragmatik i dess vackraste form. Att sätta själva problemlösningen i första rummet - inte bara de egna ståndpunkterna, i alla lägen. Det enda rimliga i den nu rådande, allvarliga situationen.

För syftet med politiskt ledarskap är inte att till varje pris tycka diametralt olika som dem som befinner sig "på andra sidan". Det finns inget egenvärde i det. Syftet är åstadkommanden - kloka sådana - för dem man är satt att företräda. (nämligen främst befolkningen, inte partiet)

Detta resonemang är applicerbart på riksnivå - men även lokalt, på vårt egna krisdrabbade Värmdö.

Slutligen anser jag fortfarande att lugn i stormen är centralt, arm i arm med handlingskraft. Oron är tveklöst det effektivaste bränslet på krisen. Nöden är uppfinningarnas moder heter det, inte för intet. Bara man hjälps åt.

(bilden är målningen "Kaleidoskop" av Renate Keller, hämtad från hennes hemsida)

Nu är inte tillfället !

- att kamma hem politiska poäng på människors oro. Lika illa är det att sälja fler lösnummer eller håva in vinster i hedgefonder genom ryktesspridning om bankers soliditet.

Oaktat var man står och vem man representerar är detta ett läge då varje person med ansvarsställning bör ge företräde för den nyktra, balanserade och genomtänkta analysen - och ej hemfalla åt skrämmande, värsta scenarie-målningar eller beskrivningar av situationen med andra agendor än att faktiskt beskriva situationen.

Detta gäller såväl politiker i alla led, som media, företagsledare, finansinstutioner och oss vanliga dödliga. Alla har ett ansvar.

Barbro Hedvall skriver i signerat på dagens ledarsida (DN) om att blåsa på elden. Jag önskar blott att det faktiskt vore Mona Sahlin som istället integritetsfullt och statskvinne-mässigt hade yttrat:

"Ekonomi är arbete, pengar, maskiner och så vidare, men utan tillit och framtidstro fungerar det inte. Den krisbrasa som ständigt närs av svarta rubriker, osäkra gissningar och partitaktik kan komma att flamma upp och bränna långt värre än som behövts.

Sverige har upplevt många goda år, de är slut nu - för hur länge vet ingen. Men Sverige 2008 är väsentligt mycket sundare än Sverige 1992. Det är inte Anders Borgs förtjänst utan mångas - regeringars, företags, och många flitigt arbetande skattebetalares."

Som människor är vi programmerade att ryckas med i kristänkande - mycket snarare än det motsatta - det är universellt och känt. Desto viktigare blir det då att inte förringa - men ej heller förstora och förvärra. Att kalla en spade för just, en spade.