Blocköverskrid - åsikter smittar inte!

På radion till morgonkaffet hör jag två erfarna politiska digniteter - Ingvar Carlsson (läs hans debattartikel i DN idag) och Bengt Westerberg - som i P1: morgonsändningar diskuterar blocköverskridande ekonomiska lägesdiskussioner med anledning av Fredrik Reinfeldts avvisande uttalanden i DN i frågan igår. Självklart, anser de båda, skall regering och opposition i detta allvarliga finansiella läge inleda gemensamma samtal - om inte annat så för att vara "sampratade" om (läs när) läget ytterligare försämras även i Sverige.(något som sker för varje timme just nu, läste precis här att Volvo varslat ytterligare 3.000 personer)

För att fatta korrekta, väl underbyggda beslut och hålla huvudet kallt i denna strida ström av nya, negativa ekonomiska tillkännagivanden borde samling av trupperna (alla) vara honnörsordet - inte var och en på sin kant? Kärringen mot strömmen - en humoristisk och kompetent politisk bloggare skriver om detta, och jag tycker hon träffar precis huvudet på spiken när hon skriver "vi måste enas, precis som i krisen 1992."

Vad är då alla (både både riksnivå och här lokalt på Värmdö) så rädda för? Varför är samtal över åsiktsblocken så otroligt laddade? Vad tror man sig förlora? Åsikter smittar inte såvitt jag vet, om man inte själv aktivt tillåter det.Det "sämsta" som kan hända genom att man tillåter sig att se på saker ur andras synvinklar är att man berikas av nya insikter och nya möjliga sätt att förhålla sig till och lösa svåra problem...inte så pjåkigt i min bok.

Min käre morfar var folkpartist i själ och hjärta hela sitt liv - men framför allt förordade han samarbete. Det är måhända pragmatiskt - men det är isåfall pragmatik i dess vackraste form. Att sätta själva problemlösningen i första rummet - inte bara de egna ståndpunkterna, i alla lägen. Det enda rimliga i den nu rådande, allvarliga situationen.

För syftet med politiskt ledarskap är inte att till varje pris tycka diametralt olika som dem som befinner sig "på andra sidan". Det finns inget egenvärde i det. Syftet är åstadkommanden - kloka sådana - för dem man är satt att företräda. (nämligen främst befolkningen, inte partiet)

Detta resonemang är applicerbart på riksnivå - men även lokalt, på vårt egna krisdrabbade Värmdö.

Slutligen anser jag fortfarande att lugn i stormen är centralt, arm i arm med handlingskraft. Oron är tveklöst det effektivaste bränslet på krisen. Nöden är uppfinningarnas moder heter det, inte för intet. Bara man hjälps åt.

(bilden är målningen "Kaleidoskop" av Renate Keller, hämtad från hennes hemsida)

Duellerande bjässar.

Jag erkänner - jag tycker att det skall bli mycket spännande! (gör det mig till en okänslig typ...? Jag tror nog ändå inte det...)

Nu är det iallafall dags. Att bänka sig för inte mindre än två toppmöten på förhoppningsvis mycket hög retorisk, ideologisk och realpolitisk nivå.

Först ut inatt kl:03.00 svensk tid är presidentkandidaterna John McCain och Barack Obama. Ojoj, det skall onekligen bli intressant att se och höra denna debatt - dels just för att det nog ändå får sägas vara bataljen om ett av (eller det?) mäktigaste ämbete som finns i vår värld. Och större dramatik än den som nu utspelar sig globalt tror jag inte ens den mest luttrade storyline-skrivare hade kunnat koka ihop som fond för duellen. Jag håller, som jag skrivit tidigare i samband med vp-mötet, inte så förvånande på Barack Obama. Skall dock ändå försöka se och höra debatten med öppet sinne. Förbereda sig kan man göra genom att läsa de båda kandidaternas hemsidor - Obamas här och McCains här. Där kan man också titta på deras reklamvideos, diverse tal mm. (Det är för övrigt väldigt intressant att kika på dessa hemsidor och sedan jämföra med svenska politiska partiers pedagogik kring och marknadsföring av sina budskap!) P1 har också en bra bevakning (såklart!) av det amerikanska valet - klicka här så kommer du till deras hemsida.

Sedan på söndag den 12/10 så påbörjas den första av 4 debatter samma vecka mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, genom ett fullskaligt partiledarmöte i Svt:s Agenda.

Det är ju i egentlig mening den första "heta" debatten efter det socialdemokratiska valnederlaget, och arbetet som följt och pågår inom s-partiet sedan dess.

De andra debatterna äger rum enligt följande;

14/10 Duell i KG Bergström, 15/10 Partiledardebatt i riksdagen, 17/10 Debatt i SR - Studio Ett i P1.

Jag önskar mig en konkret, realpolitisk debatt, även involverandes visioner och värdegrunder - hur ska samhället i framtiden se ut och fungera - och hur man skall nå dit. Jag hoppas på ett uppdaterat och modernt tilltal och hög grad av pålästhet. Jag hoppas på nerv och närvaro.

Jag laddar. Det ska bli riktigt skoj.

Värdera händelser....och skitprat kontra lögner.

Finanskrisen toppar alla nyhetssändningar och förstasidor sedan flera dagar.

I skuggan av den byter man president i Sydafrika och premiärminister i Israel - två mycket tunga spelare i sina respektive världsdelar.Terrordåden och den politiska turbulensen eskalerar med oroväckande hastighet i Pakistan, en annan stategiskt mycket viktig nation, inte minst i relation till Indien.Oklarheter råder om ledarskapet i Nordkorea.Och om situationen i Georgien.

Detta berörs med några få ord.

Lider vi inte alla av en slags nyhetsdiskriminering?Vad är det som gör att vissa nyheter hamnar i skymundan medan andra blir följetonger?Många av ovanstående exempel är signifikanta händelser med potential att påverka händelseförlopp långt utanför det egna landets gränser.Och över tid.Det är intressant, och kanske lite skrämmande, att titta in i dessa vrår hos sig själv - värderandet, vägandet....och kanske borde en sådan diskussion leva lite mer högljutt i samhällsdebatten i stort??!

Läs även Carl Bildts kommentar i ämnet.

I skuggan av det mesta mediabruset de senaste 7 åren har dock fängslandet av den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak i Eritrea hamnat.Hela denna tid har han och många andra skribenter, suttit frihetsberövade pga regimkritik mot det eritreanska styret.Vad händer från Sveriges sida? Varför tar det sådan tid? Och hade berörda myndigheter agerat och reagerat annorlunda/snabbare om han hetat Nils Horner, Helle Klein, Jan Josefsson eller Marie Abrahamsson? Hade jag?

Med anledning av dessa svårigheter i värdering av uppgifter och även dess bakomliggande (omedvetna?) agenda -i söndagens upplaga av Filosofiska Rummet i P1 (jag är som sagt trogen lyssnare av denna kanal) fördes en intressant diskussion om struntprat ur alla dess aspekter.En av slutsatserna man kan dra från det samtalet är att en person som ljuger är en person med en distinkt känsla för sanningen, per defintion.Man kan bara aktivt ljuga om man aktivt värderat vad som är sant.Detta ställt emot en person som skitpratar, pratar runt och strunt - och som per definition (?) inte ens beaktar vad som är sant eller inte. Frågan är vad som egentligen är mest skrämmande?