Monarki och demokrati.

Inte så förvånande så stormar det nu friskt igen kring kungahuset och deras frispråkighet. (se tidigare blogg från i lördags) Kritikerna menar konsekvent att representanter från kungafamiljen inte får, någongång och under några omständigheter uttala sig i politiska frågor (det vill säga i stort sett allt av vikt i vårt samhälle) - för att det i sig uttövar ett hot mot demokratin. (och så står mycket riktigt i de lagar som formulerades 1971 rörande kungahuset, riksdagen och regeringen och deras inbördes makt)

Jag fattar verkligen den kritiken, ser problemet och inser också att ett totalt släpp på "munkaveln" skulle kunna få både stora och oönskade konsekvenser för Sveriges demokratiska processer.

Dock anser jag att det omvända är ett lika stort demokratiskt frispel - nämligen att vi har ett antal invånare i vårt land som inte omfattas av yttrandefrihetslagen, i någon mån. Det är precis lika problematiskt som när arbetsgivare lägger komplett munkavle på sina anställda eller när partipiskan viner i FRA-frågan för att ta ett par andra exempel. Med andra ord är det inte längre någon solklart svartvit fråga (om det någonsin var det), utan en fråga som förtjänar genuin eftertanke - med en uppriktig granskning av vår demokratisyn, kritisk navelskådning och tillika modernisering. Och från vars slutsatser konsekvenser bör följa.

• Kanske är det så att tiden för monarki i Sverige har nått vägs ände?
• Eller ska vi helt enkelt omfatta även kungahuset i de lagar kring yttrandefrihet som gäller oss övriga medborgare ?
• Skall det isåfall göras förbehåll för ett eller annat (som direkta partisympatier eller synpunkter på dagsaktuella, liggande förslag ex) ?
• Måhända ska kungahuset väljas i demokratiska val?

Jag vet det inte.

Men det är den diskussionen som borde föras, tycker jag.

Jag menar att frågan verkligen inte är fullt så enkel som många vill göra gällande. I demokratins namn.

Och här måste jag dessutom lägga till ett litet PS - några timmar senare - för visst är det väl ändå ett gott betyg till demokratin som företeelse, samt tillika ett ovedersägligt livsviktigt behov det här med att få yttra sin mening i för en själv angelägna ämnen. Det måste det ju vara om man inte kan "låta bli" ens när man får miljonhöga appanage och det står att man inte får i vår lagstiftning.

Ett basalt behov och en fundamental rättighet för alla. På något vis. Tänker jag.